En tänkt och helt påhittad dialog

”Kattttaaaa!”

”Ja min gulleplutt?”

”Jag har goda nyhetääär! Alla pratar om de antra ny i Akademien, inte ett dygg om oss!”

”Ja, det var ju onekligen skönt att höra”.

”Dy vet, så himla bra att ingen där säger något om hyr vi fick vår bostadsrätt. Ny de granskar, dy vät.”

Plågad: ”Jo, jag vet”.

”Vem bryr sig om 147 kvadratmetärrr 1995? Dessytom: Ingen kan granska något i Forum före 1998!”

”Fint”

”På Wasahof de säger inget hellääärrr dy vät jag känner dem. Ny ska vi tänka på framtiden, dy vät hyr mycket en bostadsrätt i Vasastan ökat i värde sedan 1995?”

”Nej tyvärr”

”Vi kan flytta till Lacoste och ha semester där i slottet inte bara tillfälligt utan för resten av våra dagar, dy vät ma belle. Je t´embrasse! Mille bises!”

Bostadsförmedlingen

Rapet efter ärtsoppan ekar i salen. Ett samtal utspinner sig, ledamöter emellan, helt off-the-record (och förstås alldeles, alldeles påhittat):

Lugn: ”Det är ett sorgearbete att leva. Ett arbete som breder ut sig. Sorgen är stor och behöver minst hundra kvadrat. Helst i Gamla Stan, utan att vara alltför desperat”

Espmark: ”Minnena ljuger. Jag lever i glömskans tid och översätter själen, man behöver vara koncentrerad och i vågorna kunna ana sälen. Sånt går inte att göra utan sjöutsikt, det inser nog varje ledamot av vikt!”

Malmqvist: ”Fonologiska spörsmål om litterära dialekter under Han-dynastin kräver förvisso en och annan bok. Annars vore det väl alldeles på tok? Böcker tar plats, det vet väl alla. Förresten: Min dotter har också böcker som behöver någon central stans att bo, fadderalla”.

Riad: ”Som språkvetare är jag helt med på denna melodi, det finns denotationer här som indikerar germansk prosodi. Jag är kanske annars inte så känd, men kan ju bli det om jag flyttar in på Salviigränd”

Horace: ”Bostadsbristen och nöden är svår. Jag gör vad jag kan för att ta hand om familjen vår. En och annan kompis kanske även. Och nu kommer de och säger `surt sa räven`.

Lugn: ”De flesta jag känner oroar sig i onödan. Sådan är inte jag. Jag glädjer mig i onödan.  Att roa sig är roligare. Kanske dags att flytta till något soligare”

Englund: ”Ja, otack är världens lön, både med avseende på klass och kön. Etisk hänsyn och våra grundläggande värderingar har sedan 2009 väglett alla våra bostadsförmedlingar.

En policy är som en vacker fuga, man kan trassla till den rätt mycket utan att direkt ljuga”

De sista rapen ekar ut och tystnaden lägger sig över börshus och stad. Ledamöterna vandrar hemåt en och en, var för sig  i vinglig rad.

Mot varsin kulturfastighet med intensiv genitäthet styr de med stor precision. ”I värsta fall får man väl sälja  och tjäna en eller annan miljon”

Vittra huvudens ältande. Årstiders gång, snöflingors smältande.

 

https://www.svt.se/kultur/svenska-akademien-gav-attraktiva-hyresratter-till-ledamoter-och-anhoriga

Hej Kungahuset!

Det är kanske inte så många som varit bjudna på Nobelfesten men låtit bli att gå dit. Jag är en av de få, skulle jag tippa.

I år skulle jag verkligen vilja rekommendera vårt kungapar att följa mitt exempel. I och för sig även tidigare år, men i synnerhet i år.

(Fattar ju om detta kan låta som skryt, men det är inte så det är menat. Jag tänker att om en enkel medborgare som undertecknad kan avstå från Nobelfesten p g a känner äckel, borde också mer tongivande personer med oändligt mycket mer inflytande än jag kunna låta bli att välsigna verksamheten med sin närvaro).

Föralldel gäller inte detta bara kungaparet, men deras närvaro på festen har extra stor symbolisk betydelse. Enligt min enkla mening borde de hålla sig för goda för att gå dit. Det vore en markering från deras sida i riktning mot snille och smak.

Och jag känner mig hyfsat säker på att svenska folket skulle stå bakom dem i deras avståndstagande. Vad annat kan legitimera ett kungahus än att de har bättre omdöme än de flesta av oss?

Personligen skulle jag gärna utbringa konungens skål den 10 december om han och Silvia vägrade att delta!

Kom osökt att tänka på Håtunaleken

 

Eftersom det nu är exakt 700 år sedan, kom jag helt osökt att tänka på  Håtunaleken idag.

För vem vet, historien kan upprepa sig. Fast förstås med helt andra förtecken.

Man kan säga att det är en starkt symboliskt laddad berättelse.

Och ibland kan till och med sagor bli sanna.

 

Och nu alla barn, är det dags för en saga:

Oår följde uppå oår. Kylan låg tjock och obeveklig över Nyköpingsån.

Men bakom de tjocka murarna tändes talgljusen till gästabud. Inget skulle saknas när kung Birger bjöd till fest: Kanderade päron, vaktlar och vin. Spädgris. Kanel och socker, stekar och druvor. Musikanter!

De åt och drack, hedersgästerna, Birgers bröder. De fröjdades och skålade varandra till. Ack, hur vacker är inte broderskärleken! sa de när de drack Birgers skål.

Särskilt då den konungsliga broderskärleken, en högre, renare och klarare form av kärlek än någon annan, så upphöjd och så nära de himmelska sfärerna att ingen vanlig svensk bonde ens kunde komma i närheten av att förstå den.

För så milsvid var skillnaden mellan den menliga populasen och de utvaldas krets att inte bara var deras känslor av en annan och mer storslagen och himmelsk sort, utan faktiskt även de lekamliga utdunstningar i form av fjärtar och rapanden bröderna lät undslippa sig mellan tuggorna var som en fläkt av änglakören själv.

Tjänarna aktade sig nogsamt att spilla.

Tio år tidigare hade Erik och Valdemar låtit spärra in sin bror i en fängelsehåla. Där hade han fått sitta medan de plundrade landet med hjälp av legoknektar.

Det var inte förrän den danske och norske kungen gått samman mot hans båda bröder som han sluppit ut.

Men nu log Birger och skålade med sina bröder. Han drack dem till och besvarade deras nick. Skål käre bror! sade han om igen. Fattas dig något? Vad kan jag mer bjuda dig? Se här, en frilla! Önskas något mera? Berätta igen om dina modiga bravader!

Och se! Bröderna var inte nödbedda att delge brodern berättelser om sina fantastiska äventyr och bedrifter. Skrävlande och skrålande öste de beröm över sig själva och varandra. Det fanns ingen ände på hur förträffliga saker de uträttat och de övertrumfade varandra i prisandet av sina gärningar.

Birger lyssnade intresserat och sa: Ja, se det var verkligen storslaget! Vilka stordåd! Mer vin!

Nu började brödernas kinder bli röda av vinet och när de ätit sig mätta åt de lite till. När de inte kunde äta mer drack de ännu mer. Och sedan kunde de få i sig ännu litet av spädgrisen.

Då och då kastade de en skärv på golvet för tjänarna att plocka upp så att de också fick något att äta. Det sköljde de ner med ännu en skål för att prisa sin stora frikostighet och omtanke om de fattiga. Birger instämde när bröderna även gratulerade varandra till sin allmänna ära och redbarhet och förtjänster. Ja, se broder! Det där var verkligen bra gjort!

Nej, gäspade Erik, nu schå schka jag förschöka ta mig en tur med schlinkan där! Han grabbade tag i närmsta varelse av honkön och raglade runt i dansen. Spela högre, musikanter!

Till sist tog frossandet ändå ut sin rätt och de tappra gästabudsriddarna vinglade så småningom, med gentlemannamanér och allt, till sängs under häftiga rapningar. De lät stänka sin respektive konungsliga urin i närmaste kärl, lade sig på bolstren och somnade strax in likt de små prinsar de ju verkligen varit en gång.

Snarkningarna avbröts när Birgers soldater stod i dörren:

”Säg, minnes I Håtunaleken? Ity jag minns den så väldigt väl i alla sina turer. Och denna lek skall inte bliva eder ett dugg bättre!”

Så talte Birger. När bröderna var prydligt inlåsta, kastade han nyckeln i Nyköpingsån över vilken kylan låg tjock och obeveklig, likt en dimma.

Men sedan blev det ändå långt om länge och efter en osedvanligt hård och lång vinter äntligen vår.

Och år följde uppå år.